Mitt namn är Håkan Melin och fyller nu 82 år. Jag är pensionerad officer från T 2 i Skövde.
Då det i år är 70 år sedan T 2 N avvecklades, tänkte jag skriva ner och sända er några tankar sedan min tid i Nora. Jag sänder dem även till T 2:s kamratförening, där man innan pandemin hade några tankar om att göra en resa till Nora i likhet med den vi gjorde i samband med Trängens 100-års jubileum. Än i dag lever namnet ”Nora” kvar som benämning på ett av regementets kompanier.
Under andra världskriget beslutade riksdagen att försvaret skulle rustas upp. Till följd av detta ville man även sprida riskerna och inte koncentrera nyuppsatta förband till redan etablerade orter, varför T 2 i slutet av kriget satte upp en ”filial” i Västmanland under namnet Kungl Göta Trängkårs detachement i Nora (T 2 N). Detta förband kom att bestå av två sjukvårdskompanier om ca 200 soldater och ett 40-tal befäl och civilanställda. Kaserner med mera byggdes i stadsdelen Hagby i Nora stad.
Minnen från Trängen i Nora
Chefer för T 2 N var:
- 1945 – 48 Major Agne Wärnsund
- 1948 – 50 Major Sigurd Melin
- 1950 – 52 Kapten Gustaf Walldén
Förbandet avvecklades redan efter sju år. Som åminnelse av denna tid finns en minnessten rest utanför dåvarande kasernområdet.
När min far blev chef för T 2 N, började för oss barn en oförglömlig tid med uppväxt i en liten idyll. Det var vår ungdoms lyckligaste år.
200 meter utanför vakten till kasernområdet ligger gården Hagby vackert i en stor trädgård med en liten å, som rinner genom parken. I huvudbyggnaden bodde detachementschefen med familj på andra våningen och i nedre våningen en av kompanicheferna. I trädgården odlade mina föräldrar grönsaker och i ån, fiskade vi kräftor på hösten.
Denna idyll kompletterade bilden av ett militärt förband i en småstad. Alla anställda på förbandet var involverade i staden på olika sätt. Stadens olika föreningar fick ett välkommet tillskott av duktiga militära idrottsmän. Men flera militärer brandskattade även staden på flickor bland annat blev min vargungeledarinna Skövdebo när förbandet lades ner.
Och alla kände alla. För att belysa detta kan jag berätta om en händelse, då en kollega till löjtnant X ringde till honom från Skövde en kväll. (Det var på den tiden, då televerket hade växeltelefonister, som kopplade samtalen manuellt). Uppringaren begärde löjtnant X:s nummer, varpå telefonisten svarade: ”Nej. Löjtnanten är på middag hos N N. Vill ni att jag kopplar samtalet dit”?
Med vänlig hälsning
Håkan Melin
